På jakt efter Italien i Paris

PARIS. Grandiosa byggnader och Louvrens glaspyramid får folket i stämning. Le Grand Tasting är inte för bönder.

Här skänks Faiveley och Jacques Prieur från Bourgogne; Kirwan, Léoville-Barton och Siran från Bordeaux. Från Champagne har vi Deutz, Bollinger och Mumm. Jag förmodar att det är trängsel och dyra droppar. ”Vill du gå, kom tidigt. Sedan blir det kaos”, tipsade kompisen som insisterade på att göra ett försök.
Själv tog jag bussen till Bastille för att testa italienskt.

I en stad som Paris är det omöjligt att sova. Granne med hotellet ligger en irländsk pub där eftersnacket är grejen. När det tystnar någon gång efter tre kommer sopbilen. Sedan kan man skymta ljuset mellan takåsarna och då är det för sent.
Mässan Vini di Vignaioli, en mindre version av originalet i Fornovo, börjar först klockan tio och så här tidigt en söndagmorgon har bussen inga problem att kryssa fram enligt tabell.
Det är något speciellt att vandra runt i en främmande stad samtidigt som solen stiger upp. Staden känns inte främmande. Allt är tyst och bekant. Det måste vara det här som kallas att flanera. Bara vara och andas atmosfären. Men kaffe måste man ju ha, även i Frankrike. Dessutom har jag tid att förspilla.

Bistrot Les Sans Culottes på Rue de Lappe dyker upp som en hägring. Slitna stolar och välklottrad griffeltavla står redan på trottoaren. Vid ett litet bord i ett hörn ler ett välkänt ansikte – Diego Ragazzi från Casé, en av mina favoritproducenter i Piacenza. Så liten världen kan vara i allt det stora.
Med en hyfsat potent Illy i strupen är jag skärpt nog att ge mig in i det myller som väntar. Men till skillnad från Le Grand Tasting är det inte tvåbenta Parkerfans jag ska tackla utan den fascinerande myriad av märkliga druvor som växer i Italien, och som allt fler odlare förstått vikten av att vårda. Det är ju detta som är deras varumärke i världen. Inte cabernet sauvignon. Inte chardonnay.
Fast så var det det där med historien…

– Marsanne, syrah och pinot noir är så gott som inhemska här. De följde med Napoleon, säger Massimiliano Croci när jag än en gång förundras över att dessa fransoser är självklara invånare på Piacenzas kullar.

För det är klart att jag värmer upp med gamla kärlekar. Crocis skalmacererade Valtolla på malvasia di candia aromatica, gutturnio från Emilio Montesissa, La Distesas ståndaktiga skönheter från inre Marche och Podere Pradarolos oefterhärmliga Vej. Någonstans där börjar resan ut i det okända.
Alberto Caretti serverar stolt sin mousserande version av Vej – ett av få orange frizzante på marknaden; det är svårt att få till en hyfsad syra med macerationen – innan han dundrar på med det tuffa artilleriet. Ett rött bubbel med en doft av skogstjärn och mörka bär.

– Det är hundra procent barbera från 2014, första årgången. Jag ville ha ett vin att dricka till vardags. Och här är ju traditionen att dricka mousserande rött, säger han och påminner om läget mitt i skärpunkten mellan Lambrusco-land, Colli Piacentini Gutturnio och Oltrepo Pavese strax väster om Parma.

Podere Pradarolo ligger som en ensam enklav. Inga vingårdar i sikte. Däremot kan du känna havet uppe på kullen; inga berg stoppar vinden från att leta sig alla kilometer hit, vilket avspeglas i vinerna som har en mineralsälta trots att solen kan steka på. Det var därför många bönder slog om till grisar när phylloxeran gjort sitt. Den ständiga brisen gjorde gott för skinkan. Och plånboken.
Som vinbonde är det tuffare. Alberto suckar. Liksom för många andra blir 2017 ett år att minnas av fel orsaker.

– Vi förlorade en hel hektar på grund av frosten. För oss var det extra illa – rankorna var bara två år så de dog. Vi måste plantera om allt.

Tänk att man ska upptäcka det genuina Italien i Frankrike. I Paris. Samtidigt är det en befriande insikt att fransmännen har öppnat sig för världen. Allt fler är nyfikna på vad som jäser utanför trikolorens territorium. Min vän Xavier Poute de Puybaudet är ett levande bevis. Han försörjer sig på att importera italienskt till Frankrike, vin framställt med minimal intervention, från små gårdar. Det går så bra att han har våning i både Paris, Beaune och Schweiz.

– Intresset ökar hela tiden, och roligt nog från mindre kända områden och mindre kända druvor, säger han under lunchen på enstjärniga L’Agapé – som givetvis har hans viner på hyllan.

Den lilla utflykten till fina världen gjorde gott för både smaklökar och sinne. Nu vill jag tillbaka till den riktiga världen, den ruffiga, utkylda industrilokalen som Vini di Vignaioli tagit i besittning. Ett 70-tal producenter är här. De de flesta skulle med råge klara certifikaten för naturvin – om det fanns några.

Trots att Toscana börjar kännas som ett andra hem är det en ny region jag möter i Paris. Sådan energi, sådan vitalitet och experimentlusta. Viner som får mig att åter vilja ta närmsta plan till Florens.
Castello del Piano plockar fram en vermentino nero som rinner ner likt ett vattenfall.
Podere Casaccia inte långt från just Florens har ett helt batteri av endruvsviner, ett formidabelt bibliotek för den nyfikna. Canaiolo, malvasia nera, foglia tonda, pugnitello…

– Vi vinifierar helst separat för att framhäva de enskilda sorternas särdrag, säger Roberto Moretto som köpte gården i slutet av 90-talet och genast gav sig i kast med biodynamiska metoder.

– Resultatet var väl sådär i början. Det är först nu som vinerna är som jag vill ha dem.

Trots de röda singlarnas praktfulla enkelhet – det är de skalmacererade cuvéerna av malvasia, vermentino och trebbiano som får mig att sätta upp Casaccia på listan av gårdar att besöka. På den står numera även Cosimo Maria Masini, som jag ”bara måste prova” enligt en vinmakare jag träffat många gånger men aldrig fått namnet på. Han skulle just hugga in på sin lunchpasta, men ivern var större än hungern. Med plasttallriken balanserande i ena handen, vinglaset i den andra och en clementin mellan tänderna stormar vi iväg.

Francesco de Filippi hade tursamt nog inte hunnit gå på lunch. Många vill prova hans viner från Cosimo Maria Masini. Gården ligger i San Miniato, mest känd för sin vita tryffel, men snart även för att ha en särdeles udda druva. Sanforte.

– För några år sedan upptäckte vi en annorlunda sort bland all sangiovese så vi tog ut en ampelograf. Han konstaterade att det var sanforte, som knappt finns kvar någonstans, berättar Francesco.

– Sanforte är släkt med Sangiovese, men ger ett vin med lite mer kropp och karaktär, det är lite mer kompakt.

Samt fruktigt och elegant, skulle jag vilja tillägga.

Porta del Vento är omöjligt att ignorera; Marco Sferlazzos catarattoviner är opolerade pärlor. Men denna gång fascineras jag mest av hans röda, perricono. Druvan har en tydlig personlighet, djupt mörk med både frukt och något blommigt i doften. Vinöst. Naturligt komplext.

Perricone är en av dessa lokalt rotade druvor och finns nästan bara på Sicilien. Vissa hävdade att barbera och perricone var samma sort, men dna-analyser slog hål på bubblan. Sant är däremot att perricone är ett barn av sangiovese, men vem den andra föräldern är är fortfarande höljt i dunkel.

Så går timmarna och jag inser att det måste bli en visit även mässdag två. Det är ju annat som måste hinnas med i ljusets stad. Som den ombonat eleganta vinbaren La Grande Crèmerie där Serge Mathieu med personal alltid ser till att du får motstånd i glaset och charm på tallriken.

PS. Använd vin-söket längst upp på sidan för att se var du kan hitta vinerna på svenska vinbarer och restauranger.