Fingrarna är stela av morgondagg. Blöta av druvjuice. Det är en utmaning att bända isär grenarna för att hitta navelsträngen till den bångstyriga chenin blanc.

Där är den! Ett snabbt hugg med sekatören och den söta vätskan börjar rinna igen. Två timmar senare smakar frukostkaffet i plastmugg som årgångs-Champagne.

Det är skördetid i Anjou i Loire, 30 mil sydväst om Paris. Inte heller detta år har vädret vänt snälla sidan till. I fjol var det frosten som tog druvorna. I år svampsjukdomen mjöldagg. Normalt kommer regnet på våren. Nu kom det i juli.

Valet att göra naturvin innebär att man inte använder alla de behandlingar som finns på marknaden, och ett svårt år slår mot skörden.

– Vissa förlorar hälften av sin skörd, säger Damien Bureau som har tre hektar spridda runt Beaulieu-sur-Layon.

Själv är Damien lyckligt lottad, han har för mycket druvor. Med en källare driven av mänsklig kraft – läs tre gamla korgpressar – har han inte kapacitet att ta hem allt själv. Så han säljer till vänner som behöver mer. Det är så det går till i naturvinsvärlden.

Kvart i åtta möts skördeteamet i Damiens kök. Hans fru kokar något som ska likna kaffe. För en svensk smakar det mest smaksatt vatten. Men det värmer. Trots att solen steker fram en bra bit över 20 grader vid lunch är morgnarna kyliga.

Vi hoppar in i den vita lastbilen likt en flock boskap – tio minuter senare står vi med hink i ena handen och mordredskapet i den andra. Damien lastar plastboxar bakom sin specialdesignade smala traktor och kör in mellan två rader. Vi delar upp oss i hälften på var sida och börjar slakten. Chenin blanc må vara en gud i glaset men en djävul i vingården. Klasarna växer gärna två på varje stjälk och snirklar sig runt grenarna. Ibland uppåt, ibland åt sidan. Ibland emellan.

Varje morgon ges instruktioner om skördesätt. Ibland ska vi ta allt. Ibland karva bort botrytisangripna druvor. Och ibland låta de violetta, mögliga klasarna hänga kvar för en senare skörd att göra sött vin av. Men i år ska Damien inte göra någon moelleux – han har alldeles för mycket i lager då allt färre vill ha restsötma i glaset. Så det blir till att pilla bort all ädelröta. Druva för druva. Snart är händerna klibbiga. Det är inte lätt att riva av bladen för att komma åt druvorna när bladen fastnar på fingrarna.

En annan dag ska vi skörda allt. I denna vingård har hettan torkat druvorna till russin på ena sidan. På den andra är de gröna och hårda. Men kombinationen med fint utvecklad frukt i mitten blir perfekt som pétillant naturel. Damien gör en törstsläckare som vi sveper i oss som lunchaperitif varje dag.

– Jag vill helst göra det torrt, men det jäser inte ut i min källare så det får behålla lite restsötma. Jag vill inte forcera eller påverka vinet.

Fyra timmar senare väntar fyrarätters lunch hos Damiens föräldrar. Att sitta vid dukat bord i skitiga kläder är en härlig känsla.
Två timmar senare är det bara att kavla upp ärmarna igen och låta juicen rinna längs armarna.
När vi åker hem väntar lika många timmar till för Damien. Korgpressar sköter sig inte själva. De ska skruvas åt manuellt och baljorna med must ska tömmas. Damien kommer i säng vid halv två.

Damien Bureau delar skördeteam med Cédric Garreu några kilometer därifrån. Båda har runt tre hektar var och att samarbeta är praktiskt för alla; det finns jobb varje dag och blir därmed lättare att få tag i folk. För Damien och Cédric passar det bra för de har lite olika druvsorter, som mognar vid olika tidpunkt. När det soliga vädret dröjde sig kvar bestämde sig Cédric för att vänta med cabernet sauvignon och cabernet franc.

– De är inte riktigt färdiga trots hög sockerhalt. När det blir för varmt stannar mognaden av. Utvecklingen blockeras, säger Cédric och slår korsade handleder mot varandra.

Även Cédric klarade sig hyfsat från mjöldagg, så han har druvor nog att släppa fram sin kreativa sida.

– Jag ska låta lite chenin blanc macerera för att göra ett orange vin. Det är första gången så jag vet inte hur länge det ska ligga med skalen. Kanske tio-tolv dagar. Men någon gång måste vara den första.